Ingen har undgått beskedet vi fick i fredags om Avicii. Jag fick reda på det när det ganska nyligen hade blivit offentligt. Jag, pappa och mina bröder satt i bilen och skulle gå en långpromenad och då sa pappa "vet ni vad jag läste alldeles nyss? Att Avicii är död". 

Jag tänkte bara att "nej nu skojar han, han kan ju inte vara död, då borde man läst det överallt på facebook". Men jag gick in på mobilen och såg då nyheten. Jag kände mig jävligt tom på en gång. 

 

Och helt ärligt, jag har inte varit någon superfan av honom, men jag har däremot lyssnat mycket på hans musik och tyckt om den väldigt mycket. Men annars har jag liksom inte varit så insatt i honom, men ändå tog det så hårt på mig. 

 

Nu har jag blivit mer insatt i honom, jag har läst massor om hans hälsa och alldeles nyss kollade jag dokumentären, vilket jag rekommenderar alla att göra. Dokumentären handlar om framgångens baksida, den ständiga stressen och ångesten, de höga kraven, människor som pressar honom och besvikelsen han känner över att inte få den förståelse och det stöd som han behöver. Helt enkelt om hans största passion som blev hans värsta fiende. 

 

Det var riktigt jobbigt att kolla på, man såg verkligen hur dåligt han mådde och jag förstår inte hur man kan pressa honom så mycket, när han säger rätt ut att han inte mår bra. Folk utnyttjade honom till max för att tjäna pengar på honom. De kunde inte bry sig mindre om hur han mådde, utan de brydde sig bara om pengarna han kunde tjäna åt dem. Jag mår på riktigt illa när jag ser det och jag blir så arg, frustrerad och ledsen. Jag själv blev stressad av att se hur han pressades. När de säger, "du är ledig då, sen ska du dit och dit och dit..." så känner jag nästan lite panik byggas upp i mig, precis som jag ser att det gör hos honom. Jag kan inte förstå hur han måste ha känt, samtidigt som jag på ett sätt ändå gör det. Han måste ha känt sig instängd i ett hål, gör han inte spelningarna blir folk arga och besvikna på honom, men gör han de så mår han själv inte bra. Jag får panik bara av den tanken, jag vet själv hur det känns att lämnas med alternativ som vad man än väljer kommer få dig att må dåligt. 

 

Jag vet hur det är att leva med psykisk ohälsa. Jag vet hur det är att tappa gnistan helt. Jag vet hur det är att vara så utmattad, vilsen, olycklig och trasig att det känns som att man ska gå sönder vilken sekund som helst. Jag känner med honom så jävla mycket. När han öppnar upp sig och berättar hur han mår, säger de att de förstår, men börjar direkt snacka om nästa spelning. Jag förstår inte hur man kan vara så okänslig och nonchalant. 

 

Jag blir så frustrerad när jag tänker på hela situationen och att Tim är död. Jag kan inte fatta det, jag kommer på mig själv att tänka att han snart kommer tillbaka, "gör jag bara det, så kommer han tillbaka". Men det kommer ju inte hända, han är liksom borta, men jag kan inte inse det. 
Jag fattar inte varför det här tar så extremt hårt på mig, men det gör det. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag hade insett det här när han levde, men jag tog honom förgiven. Man inser alltid saker när det är för sent. 

Nu håller jag på och drömmer om att jag kände honom och att vi sitter och snackar om jobbiga saker och liksom lyssnar och finns där för varandra. Låter så himla töntigt när jag skriver det och jag vet inte varför jag gör det, men jag kan verkligen inte hjälpa det. När jag sitter på bussen så tar jag upp en bild i mitt huvud, där vi har en konversation och sitter och snackar och det är typ ändå skönt på något sätt.