Det är så jag känner med ridningen. Det har jag gjort ett bra tag nu... Det känns liksom inte ens kul att åka till stallet, varje gång det är ridning känner jag bara att jag inte orkar. Varenda jävla gång. När det är ridning på skolan känner jag exakt samma, vill hellre ha vanliga lektioner liksom. Det känns otroligt jobbigt. 

 

Jag vill tycka att det är kul, jag vill känna mig motiverad och taggad på att åka till stallet. Men jag är inte det. Anledningen? Jag känner inte att jag utvecklas. Jag känner mig inte duktig och det känns som att jag aldrig kommer att bli duktig heller. Det känns som att jag aldrig lär mig något. Det är väldigt nedslående att, efter i princip varenda ridpass känna sig dålig, självförtroendet hamnar på botten varje gång. Jag vill vara bättre än vad jag är och det är så jävla frustrerande att känna att jag aldrig kommer att bli det. Jag känner liksom att jag inte får någon hjälp att utvecklas, inga bra tips eller något. 

 

Det blev så uppenbart för mig efter tävlingarna, hur "dålig" jag är. Det känns som att det saknas något i min grundridning. Jag har ridit i över 10 år, det känns som att jag borde kunna rida ett godkänt dressyrprogram, men nej. Det är verkligen något som fattas, timmar i sadeln kanske, kunskap, ridkänsla? Jag vet inte. Jag skulle behöva lite dressyrlektioner där det fokuseras på mig till 100%, där jag verkligen lär mig något. 

 

Det är inte kul att göra saker som man känner sig dålig på, så är det ju. Så det är inte konstigt att jag känner mig omotiverad, men det känns som att jag inte kan göra så mycket för att jag ska bli bättre, därför blir jag ännu mer omotiverad och känner just nu helt ärligt för att sluta rida. Vilket jag innerst inne inte alls vill... Jag älskar att vara i stallet och pyssla med hästarna, men just ridningen känns inte kul alls. 

 

Min tävlingsdebut. Red skolans fina Birk, tävlingen var på Jälla, så det var skönt sådär första gången. 

Var lite stressigt där på morgonen, hade stalltjänst, så behövde mocka och sånt innan jag kunde börja fixa i ordning honom. När jag knoppade så ville han inte riktigt så still, utan slängde massor med huvudet, så det tog längre tid än planerat. 

Så det blev ingen lång framridning, ungefär en halvtimme. Så jag kände mig väldigt stressad och hade behövt rida fram lite längre. Han var lite springig och stark först, men blev finare efter ett tag. 

 

Inne på banan sen så blev jag otroligt spänd, så jag satt förjävligt och blev väldigt passiv i min ridning. Glömde även bort volten vid P. Men Birk skötte sig bra, han blev lite stark stundsvis, men väldigt nöjd med honom. Han räddade mig verkligen, för jag red inte alls bra. Jag skämdes typ när jag tittade på videon, för jag satt så jävla illa... 

Vi red i alla fall ihop 56.36%, inga jättebra procent som ni ser, men helt ärligt förtjänade jag inte mer. Jag tyckte till och med att dommaren var generös i poängen. 

Kommentaren var "Trevlig liten häst med härlig energi! Träna på att komma ner lite djupare i sadeln för att kunna inverka mer när han blir lite pigg. Lycka till!". Och ja, jag spände mig, så jag kom aldrig ner riktigt i sadeln. 

 

Som sagt så var jag väldigt nöjd över Birk i alla fall, han skötte sig super, mindre nöjd med mig själv däremot. Men bara att träna vidare. 

Den här dagen började riktigt dåligt. Min ena gerbil Siri har under den senaste tiden börjat se väldigt trött ut, hon har nästan bara legat och sovit och blivit väldigt smal. Idag såg jag, när jag skulle byta vatten, att hon hade dött, förmodligen under natten eller tidigt på morgonen. Känns riktigt sorgligt då hon inte var så gammal och jag tycker riktigt synd om Saga som blev själv nu. Hon går runt och letar efter Siri och ser riktigt olycklig ut i ögonen. Så nu blir det att hitta en ny kompis till henne. 

Lilla Siri. ♥

Ingen har undgått beskedet vi fick i fredags om Avicii. Jag fick reda på det när det ganska nyligen hade blivit offentligt. Jag, pappa och mina bröder satt i bilen och skulle gå en långpromenad och då sa pappa "vet ni vad jag läste alldeles nyss? Att Avicii är död". 

Jag tänkte bara att "nej nu skojar han, han kan ju inte vara död, då borde man läst det överallt på facebook". Men jag gick in på mobilen och såg då nyheten. Jag kände mig jävligt tom på en gång. 

 

Och helt ärligt, jag har inte varit någon superfan av honom, men jag har däremot lyssnat mycket på hans musik och tyckt om den väldigt mycket. Men annars har jag liksom inte varit så insatt i honom, men ändå tog det så hårt på mig. 

 

Nu har jag blivit mer insatt i honom, jag har läst massor om hans hälsa och alldeles nyss kollade jag dokumentären, vilket jag rekommenderar alla att göra. Dokumentären handlar om framgångens baksida, den ständiga stressen och ångesten, de höga kraven, människor som pressar honom och besvikelsen han känner över att inte få den förståelse och det stöd som han behöver. Helt enkelt om hans största passion som blev hans värsta fiende. 

 

Det var riktigt jobbigt att kolla på, man såg verkligen hur dåligt han mådde och jag förstår inte hur man kan pressa honom så mycket, när han säger rätt ut att han inte mår bra. Folk utnyttjade honom till max för att tjäna pengar på honom. De kunde inte bry sig mindre om hur han mådde, utan de brydde sig bara om pengarna han kunde tjäna åt dem. Jag mår på riktigt illa när jag ser det och jag blir så arg, frustrerad och ledsen. Jag själv blev stressad av att se hur han pressades. När de säger, "du är ledig då, sen ska du dit och dit och dit..." så känner jag nästan lite panik byggas upp i mig, precis som jag ser att det gör hos honom. Jag kan inte förstå hur han måste ha känt, samtidigt som jag på ett sätt ändå gör det. Han måste ha känt sig instängd i ett hål, gör han inte spelningarna blir folk arga och besvikna på honom, men gör han de så mår han själv inte bra. Jag får panik bara av den tanken, jag vet själv hur det känns att lämnas med alternativ som vad man än väljer kommer få dig att må dåligt. 

 

Jag vet hur det är att leva med psykisk ohälsa. Jag vet hur det är att tappa gnistan helt. Jag vet hur det är att vara så utmattad, vilsen, olycklig och trasig att det känns som att man ska gå sönder vilken sekund som helst. Jag känner med honom så jävla mycket. När han öppnar upp sig och berättar hur han mår, säger de att de förstår, men börjar direkt snacka om nästa spelning. Jag förstår inte hur man kan vara så okänslig och nonchalant. 

 

Jag blir så frustrerad när jag tänker på hela situationen och att Tim är död. Jag kan inte fatta det, jag kommer på mig själv att tänka att han snart kommer tillbaka, "gör jag bara det, så kommer han tillbaka". Men det kommer ju inte hända, han är liksom borta, men jag kan inte inse det. 
Jag fattar inte varför det här tar så extremt hårt på mig, men det gör det. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag hade insett det här när han levde, men jag tog honom förgiven. Man inser alltid saker när det är för sent. 

Nu håller jag på och drömmer om att jag kände honom och att vi sitter och snackar om jobbiga saker och liksom lyssnar och finns där för varandra. Låter så himla töntigt när jag skriver det och jag vet inte varför jag gör det, men jag kan verkligen inte hjälpa det. När jag sitter på bussen så tar jag upp en bild i mitt huvud, där vi har en konversation och sitter och snackar och det är typ ändå skönt på något sätt. 

 

 

I början var han lite småseg, som han brukar vara, så då fokuserade jag bara på att få fram honom. När de andra gjorde en övning, red jag på spåret och bara travade igång honom, för den övningen hade inte gått när han inte var framme för skänkeln. 

 

Sen galopperade vi lite och han har lite svårt med galoppen, lite svårt att fatta och hålla galoppen. Men jag körde i hans takt, galopperade några steg, bröt av, travade några steg, samlade honom lite och fattade ny galopp osv. Det gick väldigt bra då och han kändes fin. 

 

Sen skulle vi rida på volterna och öva lite galoppfattningar och då tänkte jag att det nog inte skulle gå så bra. För som sagt så har han lite svårt med galoppen, speciellt på volt. Men alltså, han var så fin. Gjorde fina galoppfattningar både från skritt och trav. 

I slutet var han jättefin i traven. Jag är SÅ nöjd med honom, han gjorde verkligen sitt bästa och kändes så himla fin. Fina Lillen! <3

Idag stod ridning på schemat, jag red Benton och vi körde lite markarbete. I framridningen kändes det lite sådär, han kändes lite seg. Men när vi började med bommarna piggnade han på sig och var väldigt fin. 

Den första övningen var bara travbommar på rakt spår att trava över några gånger, sen la vi travbommar på en volt, ganska snävt, så det var lite klurigt, man fick verkligen rama in hästen, mycket böjning och verkligen ha den mellan hand och skänkel, det gick för det mesta väldigt bra, ibland blev det lite tokigt, men oftast gick det som sagt bra. 

 

Sista övningen var att vi hade en upphöjd bom på varsin sida av en volt och rullade över dem i galopp, gick också väldigt bra. 

Jag är väldigt nöjd över det här passet, det var roligt, roliga övningar och Benton kändes väldigt fin. :) 

Jag blir så ledsen varje gång jag tänker på att Painter förmodligen aldrig kommer att bli min. Painter är verkligen som en drömhäst, han är extremt mysig och rolig att hålla på med och verkligen min typ av häst att rida. Han är liksom väldigt välriden och varken för pigg eller seg. 

 

Jag blir så avundsjuk varje gång jag ser honom med någon annan ryttare, alltså jag vill typ börja gråta ibland, typ när han verkar gilla någon annan eller går fint med någon och det kan låta hur töntigt som helst, men så är det. Jag vill liksom att han bara ska vara min, men han är ju inte det, kommer aldrig bli heller. 

 

Och jag får verkligen ångest när jag tänker på att han börjar bli gammal (17) och att han aldrig kommer bli min. Jag fasar verkligen för den dagen jag går in på facebook och det står att Painter ska tas bort eller nåt. Får ångest bara av tanken. 

 

 

Igår så red jag i alla fall Lady och vi småskuttade lite. Lady brukar vara ganska seg, men igår var det lite mer fart på henne, speciellt när vi började hoppa, då drog hon på lite, så det var kul. Vi hade två hinder med 5 (?) språng i mellan och det kändes väldigt bra, jag hade is i magen och väntade in hindret. Jag brukar annars vilja hoppa av lite före ibland. 

Men Lady var riktigt rolig att hoppa i alla fall, inte riktigt min favorit annars, men hon är ganska mysig ändå. 

 

Idag red jag Thiesan och det måste ha varit ett av de sämsta ridpassen på länge. Possitiv uppstart här, men hon har varit extremt fin på senaste tiden. Men idag prövade jag ett nytt bett, ett tvådelat baucherbett, som hon inte verkade gilla alls, hon blev väldigt tung i handen, bet sig fast i bettet, sen var hon också ganska stark. Det blåste också en del så det kan också ha varit en bidragande faktor till att det gick mindre bra, för Bellinda var också på lite konstigt humör. 

 

Jag småhoppade lite idag, lite gymnastikhoppning, en studs, sen ett galoppsprång till en oxer. Först gick det inte alls bra, hon bara vägrade, så jag fick komma i trav ett par gånger först, men sen gick det bättre och vi kunde hoppa igenom serien i galopp. :)