It's hard to forget someone who gave you so much to remember
För ungefär 5 och ett halvt år sedan, sommaren 2010, blev jag medryttare på världens underbaraste ponny.
Ina som hon hette, stod bara en liten bit ifrån Dreamys och deras stall, så en gång när jag och min kompis Vilma var ute och körde Teddy (shettisen i Dreamys stall) så körde vi förbi Inas hage, Ina och en annan shettis, Thessan stod i den hagen och jag och Vilma tyckte att de var så fina.
Efter några veckor, så hade Vilmas mamma varit på middag med några kompisar och hade då pratat med en vars dotter hade sin häst i det stallet och hon sa att det fanns en shettis därute som Vilma kunde börja rida på.
Jag fick följa med när Vilma skulle provrida. Vi visste ju inte att det var dem hästarna, så det var väldigt kul och förvånande att det var hästarna vi hade sett bara några veckor tidigare.
Ina var i alla fall inte där då, utan hon var på en betäckning och kom hem nån månad efter. Betäckningen misslyckades. Jag hade följt med Vilma ett par gånger, så när Ina sen kom tillbaka så fick jag prova rida Ina.
Jag, Vilma och en annan tjej red ut och det var så kul. Ina var väldigt pigg och bockade väldigt mycket, vilket jag bara tyckte var kul. Så då bestämdes det att jag skulle bli medryttare.
Vi åkte ut väldigt mycket med den där tjejen det första halvåret, sen flyttade hon sin häst till stallet Thiesan står i, lite kul.
I alla fall så åkte vi nästan varje dag och det var så kul. Kändes nästan som att ha en egen häst.
När jag började rida henne. Åhh tänk när man kunde rida b-ponny...
När tjejen som vi red med hade flyttat sin häst så blev det inte att vi var ute lika ofta, eftersom att det var henne vi åkte med, utan vi var ute någon gång i veckan bara.
Det gick lite dåligt ett tag, Ina var väldigt bråkig, bockade och ville inte gå fram i paddocken. Men sen märkte jag att det var sadeln det var fel på, den tryckte på hennes manke, så tills de hade skaffat en ny sadel så red jag barbacka väldigt mycket, vilket jag gjorde annars också i för sig. Men då gick det bättre igen.
Jag tror att det var 2012 som Ina drabbades av svår fång, det var verkligen så att hon nästan inte klarade sig. Hovslagaren/veterinären eller vem det var sa att det var bäst att bara ta bort henne, att hon inte skulle bli bra. Men hennes ägare gav inte upp så lätt och tillslut blev Ina bättre faktiskt.
Men hon kommer aldrig få gå och äta gräs igen, för risken för återfall är för stor, på sommaren behövde hon ha munkorg på sig och dessutom gå i en hage utan gräs.
Jag fortsatte i alla fall rida henne ett tag till och vi hade jättekul tillsammans och vi blev verkligen kompisar. Dock började jag bli lite stor och hennes ägare också.
Så i början av 2013 fick jag reda på att hon skulle säljas, det var verkligen jobbigt och jag försökte tjata på mina föräldrar om att köpa henne, men det fick jag förstås inte.
Jag hoppades på att ingen skulle vilja köpa henne, eller i alla fall att det skulle ta ett tag innan hon såldes. Men nästan 2 månader senare var hon såld.
Jag minns sista gången jag red och sista gången jag träffade henne, det var för exakt 3 år sen idag, alltså 24 februari 2013. Jag red ut med mamma och Dreamy. Hon var jättesnäll den ridturen, travade och galopperade på jättefint. Fast en gång så bockade hon, som hon brukar göra och då åkte sadeln fram och jag kommer ihåg att jag inte förstod det först, det kändes som att hon fortfarande bockade, så jag tänkte "hur länge kan hon vara i luften med bakbenen" och så var det ju konstigt eftersom hon galopperade framåt. Men sen förstod min tröga hjärna att sadeln hade åkt fram, så då fick jag sitta av och rätta till den.
Det var i alla fall en rolig ridtur, men jag visste dock inte att det skulle bli den sista. Jag visste inte att det skulle vara sista gången jag träffade henne.
4 dagar senare frågade jag om jag och en kompis kunde komma ut och rida, och då fick jag svaret att hon precis hade flyttat, att hon åkte för 5 minuter sen. Det var verkligen jobbigt, jag fick inte ens säga hejdå och jag vet inte om jag kommer få träffa henne igen.
Men jag vet i alla fall att hon har det bra där hon är just nu och det betyder mycket. Hon förtjänar det bästa! ♥
Ina är verkligen världens underbaraste ponny och hon har verkligen satt ett spår i mitt hjärta.
Hon har mycket temperament, vilket jag gillar, såna hästar är speciella, jag fastnar för dem.
Hon var som en stor häst fast i ett litet format, väldigt mycket häst i den lilla ponnyn. Väldigt mycket personlighet och egen vilja.
Hon står även för de mesta av mina avramlingar, har tappat räkningen för hur många gånger jag ramlat av henne, hon var en liten busig ponny och jag kommer ihåg en gång när jag hoppade barbacka en gång så bockade hon efter hindret så att jag ramlade av och sen tittade hon på mig och bara "satt inte du på ryggen alldeles nyss?".
Jag gjorde nästan aldrig illa mig när jag ramlade av henne, värsta var typ första gången jag ramlade av henne. Hon hade varit seg hela ridturen, men sen skulle vi galoppera upp för en backe och hon galopperade så fint och snällt och så helt plötsligt bockade hon och jag var inte beredd och flög av och landade på handen, så den fick jag väldigt ont i, men inget farligt.
Och en gång när jag ramlade av så hade hon varit väldigt bockig under hela ridturen och jag red även barbacka och då en gång när vi galopperade så bockade hon och jag ramlade av och då ställde hon sig på min fot. Hahha hästjävel ♥
Jag har så mycket minnen med henne, jag är så tacksam över att få lärt känna denna underbara ponny.
Ina, jag älskar dig ♥
Min favvis bild på oss.
Kan inte fatta att det var 3 år sen jag träffade henne, älskade hästen, som jag saknar dig. ♥
